Vägen för en dömd man.
Det hela börjar en kall decembernatt någonstans i en skog utanför Yuki no kuni.....
Taurin traskar fram igenom det tjocka lagret snö på marken för att finna ett skydd och värme.
Han ahr gått i flera timmar i hans vänstra hand håller han en blodig klinga och i sin högra en ren klinga som dryper av smält snö,han känner den sträva lukten av is strömma igenom hans näsa som känns lätt förlamad.
I hans ögon glöder det en svag eld av livsvilja men inte för att han vill leva utan för att han inte vill dö....
Runt honom cirkar det miljontals snöflingor blandat med ett kallt regn, Uppför hans fötter och ben klättrar sakta en isbitande kyla.
Han kan knappt känna sitt ansikte men så plötsligt ser han en grottöppning cirka 8 meter framför sig längre fram kan han ej se på grund av stormen.
Han kliver med tunga steg in i grottan som är så pass mörk att Taurin känner sig näst intill lamslagen, men va rhan tvungen att välja ellan mörkret och kylan så väljer han mörkret.
Han går längre och längre in plötsligt hör han ett svagt skratt och han stannar upp och lyssnar spänt.
Taurin går fram ytterliggare en bit fram på den hårda stengrunden och får syn på ett ljussken från en lägereld, han får även syn på en kvinna i samma ålder som han själv som sitter och ser på honom genom det lilla ljuset.
Kvinnan bär på en rosa/svart klänning samt en ögonlapp och hennes korta svarta hår är torrt, detta betecknar att hon varit här ett tag.
Taurin går fram till elden och väntar på ett tillkänna givande att få sätta sig ner.
Kvinnan ler och ser på honom sedan tecknar hon att han får sätta sig utan att ge ett endaste ljud ifrån sig.
Taurin sätter sig ner på motsatt sida av elden och tar av sig sin halmhatt medans han fortfarande ser in i kvinnans ögon.
-Emi....
Tystanden bröts av kvinnan me dordet Emi som förmodligen var hennes namn.
Hans drömmande blick bröts och han nickade sedan drog han av sig sin mask och öppnade munnen.
-Mitt namn är Taurin.
Till skillnad från Emis röst så var Taurins rosslig och mörk.
De båda inviderna såg på varandra en stund sedan började Taurin känna sig något sömnig och han lutade sig tillbaka mot grottväggen och slött ögonen.
Han var för trött för att vara uppmärksam mot Emi och somnade i en djup slummer.....
Taurin traskar fram igenom det tjocka lagret snö på marken för att finna ett skydd och värme.
Han ahr gått i flera timmar i hans vänstra hand håller han en blodig klinga och i sin högra en ren klinga som dryper av smält snö,han känner den sträva lukten av is strömma igenom hans näsa som känns lätt förlamad.
I hans ögon glöder det en svag eld av livsvilja men inte för att han vill leva utan för att han inte vill dö....
Runt honom cirkar det miljontals snöflingor blandat med ett kallt regn, Uppför hans fötter och ben klättrar sakta en isbitande kyla.
Han kan knappt känna sitt ansikte men så plötsligt ser han en grottöppning cirka 8 meter framför sig längre fram kan han ej se på grund av stormen.
Han kliver med tunga steg in i grottan som är så pass mörk att Taurin känner sig näst intill lamslagen, men va rhan tvungen att välja ellan mörkret och kylan så väljer han mörkret.
Han går längre och längre in plötsligt hör han ett svagt skratt och han stannar upp och lyssnar spänt.
Taurin går fram ytterliggare en bit fram på den hårda stengrunden och får syn på ett ljussken från en lägereld, han får även syn på en kvinna i samma ålder som han själv som sitter och ser på honom genom det lilla ljuset.
Kvinnan bär på en rosa/svart klänning samt en ögonlapp och hennes korta svarta hår är torrt, detta betecknar att hon varit här ett tag.
Taurin går fram till elden och väntar på ett tillkänna givande att få sätta sig ner.
Kvinnan ler och ser på honom sedan tecknar hon att han får sätta sig utan att ge ett endaste ljud ifrån sig.
Taurin sätter sig ner på motsatt sida av elden och tar av sig sin halmhatt medans han fortfarande ser in i kvinnans ögon.
-Emi....
Tystanden bröts av kvinnan me dordet Emi som förmodligen var hennes namn.
Hans drömmande blick bröts och han nickade sedan drog han av sig sin mask och öppnade munnen.
-Mitt namn är Taurin.
Till skillnad från Emis röst så var Taurins rosslig och mörk.
De båda inviderna såg på varandra en stund sedan började Taurin känna sig något sömnig och han lutade sig tillbaka mot grottväggen och slött ögonen.
Han var för trött för att vara uppmärksam mot Emi och somnade i en djup slummer.....
Kommentarer
Trackback
